Storheten
Sannerligen säger jag eder,
det hände sig vid den tiden då
människan såg en storhet framträda.
Inget kunde mäta sig med storheten,
ty den överskuggade allt.
Och med fruktan i sin hjärtan
och beundran i blick
tillbad människan storheten.
Storheten slukade allt i sin väg,
inget sparades eller skonades.
I sin beundran över storhetens makt
lät människan detta fortgå.
Slutligen fanns endast människan kvar,
allt övrigt hade förgåtts.
Då storhetens hunger var omättlig
vände den sig slutligen
i sin våndor
mot sina tillbedjare.
Människan förstod då att storheten måste bekämpas.
I vrede sände då storheten
plågor över människan
och hennes barn.
Det livgivande vattnet förvandlades till malört.
Den fläktande vinden till dunster av frätande ångor.
Den fruktbärande marken till torr och sprucken öken.
De stolta,
de utan ånger,
försökte att köpa sig fria.
Efter en kort respit gick även de under.
Ett fåtal,
ett litet fåtal.
De som redan innan berövats på allt
av storheten och dess tillbedjare.
De redde sig en plats, undan storheten,
där de kunde leva.
En plats bortom hettan,
torkan
och de kvävande ångorna.
Vad är du redo att offra?
Det är en fullt legitim fråga och dessutom oerhört relevant. Vad är du redo att offra för att du skall kunna fortsätta att leva som bara kungar kunde drömma om för tvåhundra år sedan? Är din livsstil värd tvåhundra arter varje dag? Är den värd... Är du värd den fjärdedel av den totala artpopulationen som utrotats sedan 1970?
Kan du med gott samvete säga, ja mitt liv, min existens berättigar utrotandet av en fjärdedel av jordens arter?
Det sägs att vi kommer att ha utplånat mer än hälften av alla arter som existerade på denna planet innan 1900-talet runt 2050. Det låter inte otroligt i mina öron, särskilt inte som Anders Carlgren hävdar att han inte kan se en framtid utan bilen.
Jag har nyheter för honom, den inställningen kommer att medföra billöshet snarare än han anar. Fortsatt utnyttjande av naturresurser kommer att medföra att vi utplånar vår egen möjlighet till överlevnad, vilket i sin tur innebär att inga nya bilar tillverkas och att de som finns smälter bort i rostregn.
Det där sista tyckte jag om, hur den hårda ovedersägliga tekniken smälter bort i det mjuka regnet.
(När jag ändå är inne på formuleringar, under tråden livsåskådning börjar jag de flesta inläggen med en dikt. Jag vill bara påpeka att de är egna alster och inte snodda från någonstans, nå, det var bara det.)
Tillbaka till offer, så här ser jag det. (Om det till äventyrs undgått någon.) Jag kan inte för mitt liv satsa mina barns liv på ett kanske.
Kanske vi kan klara klimatet, kanske resurserna räcker, kanske vi kan köra på något annat, kanske maten räcker, kanske finns det sjukvård och mediciner. Bara det faktum att man skaffar barn är ett risktagande, jag är medveten om det. Vi har dock vant oss vid att de allra flesta barnen överlever, och inte bara det, att de lever länge och får god vård och utbildning, saker som inte alls var självklara förrän efter WWII.
Vi har vant oss vid en extremt bekväm livsstil, det är den som ligger på bordet, (för att använda pokertermer). Vi kan inte förvänta oss att upprätthålla denna livsstil med mindre än att vi utplånar förutsättningarna för den.
Jag läste någonstans att fyrtiotalisterna förbrukat hälften av jordens samlade resurser någonsin. Det stämmer till eftertanke, ja det stämmer verkligen till eftertanke...
Jag blir så fruktansvärt upprörd, jag blir så vansinnigt f-bannad, när jag tänker på att de hade en chans på sjuttiotalet. De hade en chans att vända allt, men de sade, fuck it let´s party.
Det är på den vägen det är, det är det förhållandet som varit förhärskande sedan dess. Om någon kunde förklara för mig... Kan du förklara för mig?
Tecknen har funnits där hela tiden, forskare har varnat för artdöd, för klimathot, för resursbrist och för katastrofen med stort K.
Men fortfarande låtsas vi som om allt ordnar sig bara vi går över till biobränslen.
Förstå detta, i början av 1900-talet var vi 1.2 miljarder människor på denna planet, vi är nu närmare sju miljarder. Anta att förutsättningarna för mänskligt liv blir de samma som fanns under artonhundratalet, vad skulle det i så fall innebära? Rent mattematiskt? Kanske att 5.8 miljarder får det svårt att överleva?
Varför löste vi inte problemet på sjuttiotalet? När vi fortfarande bara var runt tre miljarder? Varför sade vi inte stopp, vi måste tänka till?
Ibland när jag skriver på min blogg, när jag skriver om saker som denna så känner jag en så oerhört stor sorg. Det händer att tårar rinner ned för min kind, särskilt om jag råkar lyssna på Sigur Rós samtidigt.
Särskilt under dessa tider smärtar det mig, då Islands ekonomi håller på att gå skäpprätt åt h-vette. Deras musik känns som ett Requiem över vår och deras historia, (se videon, Hiema, om ni fortfarande inte gjort det.)
Det var värst vad känslosam jag var idag.
Nå låt oss återvända till dagens inlägg. Vad vill jag ha sagt?
Följande, jag ondgör mig över föregående generationer, kanske med rätta? Har jag då själv ingen del i allt detta?
Både ja och nej.
Problemet är att under sjuttio, åttio och nittiotalen utvecklades media på ett sätt som aldrig tidigare skådats, samtidigt skedde en fördumning av de generationer som påverkades av den.
Jo, en fördumning, det är märkligt, men vi har aldrig någonsin tidigare haft tillgång till den mängd information som vi har idag och ändå väljer vi att ignorera, att bli ignoranta.
Vi väljer i stället att tro på en framtid serverad av politiker som inte ser någon annan väg än tillväxtens. I en tid då livskvalitet är synonymt med resor till Thailand, SUV:ar, villaverandor, snabba båtar och ett ständigt slukande av allt vad livet har att erbjuda så ser jag faktiskt ingen väg ut.
Jag fördummades av löften om en lycklig framtid, bara jag satsade allt, bara jag var beredd att utnyttja, att förbruka och erövra. Jag fördummades så till den grad att jag såg ned på dem som stred för planetens överlevnad. Jag såg ned på dem därför att jag inte kunde begripa vad de höll på med när allt kunde vara så j-vla bra.
Varför tjatade de om uttjänt uranbränsle, koldioxid och fiskdöd när de i stället kunde köra Mercedes och ha dyra kläder?
Till mitt försvar måste ändå sägas att jag har generationer av profiterande affärsmän i blodet och att jag kan ha varit lite socialt präglad.
Sent skall syndaren vakna.
Det obehagligaste med att vakna är ens eget samvete, ständigt försöker det hitta ursäkter för ditt beteende, små genvägar för att komma undan den obehagliga, misshagliga sanningen.
Men vet ni vad?
Man slipper inte undan, man kan aldrig fly hjärtats sång, det spelar ingen roll hur man kämpar och vrider sig. Hjärtats sanning är oundviklig, lika oundviklig som det dallrande livets slag mot din längtande bröstkorg.
Lika oundviklig som embryots längtan efter sitt första andetag.
Om den längtan skall få finnas kvar så måste det få finnas liv.