Maten
Så har vi då kommit till vägs ände. Skall jag vara ärlig så hade jag personligen hoppats på ett år till i solen, men verkligheten har en underlig förmåga att göra sig påmind då man minst av allt vill veta av den.
Jag skall förövrigt försöka att korta ned mina inlägg och göra dem mer uppbrutna, kanske också föra in en eller annan underrubrik. Detta gör jag därför att andra har påpekat för mig att läsarna då har större tålamod med mig.
Ja, Grå Gubben är en av dem, men också Ormgudinnan, som gång efter annan påpekat att jag kanske borde andas i min text, då den annars kan kännas för massiv.
Men efter att ha läst igenom mina texter, särskilt de om livsåskådning, så kommer jag på mig själv med att tycka att det inte är strukturen som är det egentliga felet.
Mitt stora problem är att jag inte håller tillbaka, att jag går på som en boxare med segervittring. Kanske är det detta som orsakar andnöden?
Det är absolut inga lätta texter, det tillstår jag, men inte desto mindre viktiga. Det jag skriver är återgivningar av sådant jag fått till mig i forma av böcker, artiklar och "annat".
Under vintern har jag relativt gott om tid till att ägna mig åt fördjupning i det som intresserar mig, vilket innebär att jag läser bokstavligen tonvis med böcker. Därmed inte sagt att det jag säger i mina texter är absoluta sanningar. Som all kunskap och vetskap måste den omvärderas och ställas mot andras sanningar.
Nå, vi lämnar detta därhän tillsvidare, med ett löfte från min sida att jag skall försöka att skärpa mig.
Vägs ände var det, jag vill påminna om en bild jag lagt in tidigare.
Enligt den befinner vi oss i en obeveklig men maklig färd mot stupet. Det finns mycket man kan säga om denna bild, som exempelvis att den inte är sann eller att den är missvisande eller att den inte tar hänsyn till än den ena och än den andra aspekten.
Det kanske är så, men låt mig först förklara vad en del av siffrorna betyder, först och främst visar den producerad energi per capita över hela världen. Om man sedan ser på note 2 så upptäcker man att det finns en så kallad peak där, (Den har ingenting och allting att göra med begreppet peak oil, vi kommer till det i nästa inlägg.), det man syftar på är det tillfälle då mest energi tillverkades per capita i världen.
Inga konstigheter eller hur?
Vänta nu, så du menar att vi aldrig någonsin har producerat mer energi per person än då?
Just det, det är precis vad jag menar. I och med befolkningsökningen så har antalet människor sprungit ifrån antalet producerade watt. Samtidigt, alltså 1979, så var förhållandet mellan genomsnitts fattig i utvecklingsländerna gentimot genomsnitts medborgaren i i-länderna cirka 1-30.
Det vill säga den fattige tjänade 30 gånger mindre än den rike, i dag är förhållandet cirka 1-70.
Detta innebär att vi i i-länderna faktiskt inte har märkt av den långsamma resursbristen som sakta kväver mänskligheten. Man kan säga att de fattiga länderna har fått ta smällarna åt oss.
Om vi läser vidare på bilden så ser vi hur konjunkturerna har växlat under de senaste trettio åren och avslutas med den lilla finanskrisen kring 2000.
Som av en slump så påbörjas glidningen utför ungefär samtidigt som Bush proklamerar ett i princip evigt krig mot terrorismen. (Det är så man ryser, se 1984, länk finns på denna sida.) Under de senaste åtta åren har vi fått lära oss att världen är full av muslimska galningar som inget hellre vill än att spränga oss i luften.
Jag fick lära mig under 60-70 och -80-talen att det var Sovjeterna som inget hellre ville än att spränga oss alla i luften. Innan jag var född så var det ryssen och innan dess var det dansken och innan dess...
Men nu, nu är nu och nu spelar det inte så stor roll längre. Det är betydelselöst vem som vill spränga oss i luften, det som betyder något är maten. Hur gör vi med maten?
Senast idag på förmiddagen var jag ute och pysslade med mina potatisland, jag stack ned mina fingrar i den feta jorden och kände efter. Nej det är fortfarande för kallt, marken måste var varm nog att sitta på utan att man förkyler sig.
Det slog mig då att potatisarna inte kommer att räcka, jag kommer att plantera cirka 50 kg potatis vilket i sin tur ger sådär en 500 kg om man har tur. Jag tror på att ha tur så därför förutsätter vi att jag faktiskt kan skörda så mycket.
Nå, vi är fem i familjen och vi äter 3 kg per person och vecka, detta gör ungefär 150 kg per år, vilket i sin tur gör 750 kg.
Det kommer inte att räcka, de andra då?
Min andliga familj, de jag kommit att fästa mig vid, räcker maten åt dem?
Låt se, hur många är de?
Tre?
Sex?
Tolv?
Om de står här vid min dörr, om de står här med sina hungrande barn, har jag då så att det räcker?
Om mina släktingar står här, min morbror, min mor, min sambos mor, mina...
Nej, det räcker inte, maten räcker inte, maten räcker inte...
En sista snyting innan jag slutar för i dag. Nu är nu, det är nu vi har möjligheten. Inte sen, inte efteråt, inte då det hänt, inte då matvaruhyllorna gapar tomma.
Nu är nu.